När jag gick i femman fick jag en bästis, en vän för livet som jag sa då. Vi bråkade väldigt ofta, det var nästan alltid tjafs. Men jag ville inte va ovän med henne så även om det inte var mitt fel sa jag det för att slippa va ovän med henne. Hon gjorde en tid i mitt liv helt underbar , trodde jag.  Vi har MASSA helt fantastiska minnen. Men det finns fortfarande saker jag inte kan förlåta henne för. I sjuan så började vi bråka riktigt stort, för jag vill säga upp vänskapen. Jag orkade inte mer , jag var så mkt med henne att jag nästan inte hade någon kontakt med min familj. Jag o min Mamma bråkade alldeles för ofta. Jag blev en bitch när jag var med henne. Ingen i min familj orkade va med mig, jag va för elak. Vårat bråk fortsatte, och höll på i ungefär ett halv år. Sen började vi försiktigt prata med varann igen, och det gick bra :) Men jag kände hela tiden att jag inte kunde umgås med henne för jag var rädd att bli som förr. Hon kunde styra mig grymt bra, få mig att verkligen tro på det hon sa. Sen svika mig totalt. Nu går vi i åttan, det har hänt mycket. Men senaste månaderna så har folk förändrats, till det värre. Så för någon das sen blev vi riktigt ovänner igen. Hon har gått o ljugit om mig så folk har blivit sura på mig för saker som inte stämmer. men jag fick reda på det o jag tog upp det med henne. Då börjar hon och säga vad hon tycker är dåligt med mig, men jag sa till mig själv , bry dig inte, du vet själv att det inte stämmer. Så jag brydde mig inte alls, vilket var skönt. Sen skulle vi på konfa, och då kommer det, jag brydde mig visst, jag som förr alltid trodde hon hade rätt , trodde det igen. Men jag ville inte visa mig svag, och sviken av henne ännu en gång. Så jag tänkte åka hem, men hon hinner få syn på mig och fråga om det var för att vi bråkade som jag gråt. Jag sa nej. Sen Dagen efter erkände jag, hon sa förlåt. Men jag har lovat mig själv att inte bli sviken mer, så jag sa nej , det är försent nu. Hon sa : Så du förlåter mig inte för det här? Jag sa : Jo , visst. Men mina tankar sa en helt annan sak än vad mina fingrar skrev. Jag ville inte, men för att slippa tjafs gjorde jag det. Alltså hade hon fått mig att göra nånting jag inte ville igen. Mina tankar undrade hur jag kunde göra så när hon går runt och ljuger om mig för att jag ska tappa kompisar? Som tur var var det en kompis jag står rätt nära, så jag sa det jag visste till han och han litade på mig, och insåg vem som ljög. Men nu vill jag inte gå tillbaka igen, aldrig. Det vet hon om . Jag tänker inte riskera att bli sviken mer. det orkar jag inte . Men egentligen är vänskapen för stark för att släppa helt.